chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

Bryssel ett år senare

 

Datumet 22 mars kommer vi aldrig att glömma. Nu har det gått ett år efter den förskräckliga dagen, och alla kommer ihåg den på sitt sätt. Med mina kollegor på högstadiet och gymnasiet som ligger på gränsen med kommunen Molenbeek, gick vi kl.08:30 in i klassrummet för att börja med klassrådet. En av kollegorna hade precis läst på sin smartphone att det hade hänt något på flygplatsen Zaventem, troligen en explosion, möjligtvis med några döda. Så började klassråden, och så småningom kom det in allt fler meddelanden och förvirringen tog över. Sedan kom meddelandet att vi alla skulle stanna inomhus. Timmarna flöt på och vi mottag meddelanden om attackerna i Zaventem och tunnelbanestation Maelbeek. Klockan 16 fick vi lov att lämna skolan. Dagarna därpå var nästintill surrealistiska. Livet gick vidare, men alla var någon annanstans med sina tankar. Mot slutet av veckan lade vi en sorgebok, med ritningar och texter av eleverna, på Börstorget. Under många dagar samlades här hundratals människor i tystnad och samhörighet.

I de dagar och veckor som följde byttes bedövningen mot sorg, och känslor av smärta, rädsla, misstänksamhet. Många frågor väcktes. Hur kunde det här hända? Hur kunde unga radikaliserade människor i Molenbeek göra något sådant omänskligt? Vilka ideologiska strömningar finns i den muslimska gemenskapen? Och den övergripande frågan: vart är samhället på väg? Om det har hänt en gång, så kan det hända igen… Hur kan vi förebygga detta? Hur kan vi hindra att medborgare delar upp sig i två fraktioner som kämpar mot varandra.

 

Den omedelbara åtgärden var att behålla beredskapen på hotnivå 4, med mycket polis och personal från försvaret på gatorna. Å ena sidan nödvändig, å andra sidan ett tydliggörande av den konflikt som fanns. Vid de interreligiösa bönesamlingar som ägde rum strax efter attentaten, i domkyrkan liksom i det muslimska mötescentret, uppmanades vi att inte känna att vi blivit brännmärkta och att rädsla och misstänksamhet skulle splittra oss.

Det var som att ha hamnat i en storm. Medierna verkade inte tala om annat. När det lugnade sig lite efter några månader gav Mohamed El Bachiri en intervju i tv-programmet Avtalet. Intervjun fick enorm spridning genom sociala medier. 

 Mohamed berättar hur han fick meddelandet att hans älskade hustru Loubna hade dött vid attentatet i tunnelbanestation Maelbeek. Han var hemma då. Loubna hade lämnat barnen i skolan och hade fortsatt till sitt jobb. Klockan 9 ringde en väninna till Loubna med det ödesdigra meddelandet.

Mohameds ord i intervjun är liksom ett monument av medmänsklighet: “Jag talar om en Jihad utan hat. Hat, en tung last som färgar våra hjärtan svarta. Jag talar om den mest riktiga, mest ädla och sköna strid för en muslim som motsätter sig terror. Den Jihad som uppmanar oss att gå den andra, den broder som är annorlunda, till mötes. För att le mot honom, att förstå honom och för att visa honom empati. Den Jihad som visar kärleken till livet, som vill krama för att släcka förbittringens lågor och som inte påtvingar ”sin” sanning. För som koranen säger (Sura 2:256): ‘Det ska inte finnas något tvång i religion’. Den här Jihad, min Jihad, utropar sin kärlek för den Västvärld, kontinenten där jag föddes och som har gett mig så mycket. Jag, barn av universum, er broder i mänsklighet. Kärlekens Jihad borde ge svaret till alla som vill så splittring, skapa osämja, våld och terrorism. Som om det skulle finnas en triumferande guds symfoni på slagfältet med de dödade. Förbannade krig, förbannade terrorism. Jag återvänder till kärnan: kärleken på vilken alla idéer, alla religioner och människoliv borde grundas. Kärleken borde vara en universell kraft, grunden till all kommunikation mellan oss människor. I en sådan relation, sprungen ur kärlek, ska ingen ha monopol på sanningen och ingen påtvinga den på andra. Alla har denna längtan i sig. (…) Jag valde islam. Jag valde den eftersom jag i första hand är människa. Att vara människa, och all min medmänsklighet som bygger på den, kommer före min tro. Att livet är heligt, som den fria viljan och de broderliga banden mellan människor. Att leva i mångfald accepterar en humanistisk muslim, han ser det som ett privilegium. Han klarar av att sätta korantexter i sin kontext, i synnerhet stridsverserna genom att tolka dem som historiska verser från det 7:e seklet, och som aldrig ska användas för att göra ont eller ta livet av någon. En humanistisk muslim betraktar vår gemensamma historia och de människor som gjorde världen bättre. Människorna från det klassiska Greklandet, Mesopotamien, Rom, Kina, Öst och Väst. Han tittar inte för ett ögonblick mot himlen, men ser sin nästa för att le mot honom och förstå honom. Har min nästa en tro som är en motpol till min tro och övertygelse, så har även han delvis rätt”.

De här orden innehåller en uppmaning till var och en av oss. Kanske är den enda vägen till en gemensam framtid: att se varandra i första hand som människor och först därefter som muslim eller kristen. Med utgångspunkt i ett sant och respektfullt förhållande blir det möjligt att diskutera de negativa mekanismerna i de olika gemenskaperna och i hela samhället. På så sätt kan vi tillsammans arbeta för ett säkert, solidariskt och mångfaldigt samhälle som har respekt för allas egenhet. Att Mohameds budskap fann så stor genklang kan betyda att han har satt ord på något som lever i mångas hjärtan, muslimer och icke-muslimer: önskan att som människor av olika gemenskaper tillsammans på ett konstruktivt sätt finnas mitt i samhället.

I min skola, Imelda-institutet i Bryssel, har 8 muslimska elever, 8 kristna elever och 8 lärare startat en dialog, som resulterat i ett utbyte med Carmel High School i Haifa. I denna skola, till hälften kristen och till hälften muslimsk, har en liknande grupp startat. I mars kommer en grupp från Bryssel att åka till Haifa och i september kommer en grupp från Haifa till Bryssel. Under bägge vistelserna som varar en vecka, kommer de att besöka (relevanta)olika platser och möta människor för att kunna fördjupa dialogen mellan kristna, muslimer och judar. Skolans projekt “Dialogens ambassadörer” syftar på att utbilda ungdomar till dialog, så att de under sitt liv för den vidare ut i samhället. Dialog i vår tids samhälle: en uppmaning till gemensamma åtaganden.

Ton Jongstra

 

 

 

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.