Ord att leva - mars 2018

“Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar” (Ps 25:4)

Psalmens författare, kungen och profeten David, är beklämd av ångest och fattigdom och känner fara inför sina fiender. Han skulle vilja hitta en väg ut ur denna plågsamma situation, men upplever istället sin egen vanmakt. Då höjer han blicken mot Israels Gud, som sedan urminnes tider har vakat över sitt folk, och åkallar honom i hopp om att bli hjälpt. Månadens Ord att leva lyfter särskilt fram denna vädjan om att lära känna Herrens vägar och stigar, som ljus i våra valsituationer, i synnerhet de svårare.  

 

“Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar” 

 

Det händer ju även oss att vi måste fatta beslut som är avgörande för våra liv, beslut som tar både samvetet och hela vår person i anspråk, ibland har vi flera möjliga vägar framför oss och vi är osäkra på vilken som är den bästa. Ibland tycks det som att vi inte har något val alls .... Att söka en väg att gå vidare på är djupt mänskligt. Ibland behöver vi be en god vän om hjälp. Den kristna tron leder oss in i gemenskapen med Gud: han är Fadern som känner oss innerligt och som gärna ledsagar oss på vår vandring. Varje dag inbjuder han oss att frivilligt delta i ett äventyr, där kompassen utgörs av kärlek utan baktanke gentemot honom och alla hans barn. Vägarna och stigarna är också möjligheter till möten med andra medvandrare, och att upptäcka nya gemensamma mål. Den kristne kan aldrig vara en isolerad människa, eftersom hon är en del av det folk som vandrar mot Gud och mot hans plan för mänskligheten, som Jesus uppenbarat för oss genom sina ord och hela sitt liv:  det universella broderskapet, kärlekens civilisation.

 

“Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar” 

 

Herrens vägar är en utmaning, ibland verkar de vara på gränsen för vad vi klarar av, som broar av rep utspända mellan klippväggar. De utmanar våra egoistiska vanor, fördomar, vår falska ödmjukhet, och öppnar nya möjligheter till dialog, möten och engagemang för det gemensamma bästa. Framförallt begär de en ständigt förnyad kärlek av oss, grundad på Guds bergfasta kärlek och trohet till oss, en kärlek som är kapabel t.o.m. att förlåta. Den utgör det oumbärliga villkoret för att bygga relationer av rättvisa och fred, både individer och folk emellan. Även det enklaste - men äkta - uttrycket av kärlek, kan lysa upp vägen i andras hjärtan. Under en sammankomst i Nigeria, där ungdomar och vuxna delade sina erfarenheter av den evangeliska kärleken, berättade en flicka vid namnet Maya: "När vi lekte igår, blev jag knuffad av en pojke så att jag ramlade. Han sa "förlåt" och jag förlät honom". Dessa ord öppnade hjärtat hos en man, vars far hade dödats av Boko Haram: "Jag såg på Maya. Om hon som är liten flicka kan förlåta, betyder det att jag också kan göra likadant.”

 

“Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar” 

 

Om vi vill anförtro oss åt en pålitlig guide på vår vandring, får vi påminna oss om att Jesus sade om sig själv: “Jag är Vägen ...” (Joh 14:6). På Världsungdomsdagen 1989 i Santiago de Compostela, riktade Chiara Lubich följande uppmuntrande ord till ungdomarna som hade samlats där: "Genom att definiera sig själv som ’Vägen’, menade han att vi ska vandra så som han själv vandrat. Man kan säga att den väg som Jesus valde har ett namn: Kärlek … Den kärlek som Jesus levde och gav till oss är en speciell och unik kärlek. […] Det är samma kärlek som brinner i Gud. […] Men vem ska vi älska? Att älska Gud är förstås vår främsta plikt. Därefter: älska varje nästa. […] Från morgon till kväll, bör vi leva varje relation med de andra i denna kärlek. Hemma, på universitetet, på arbetet, på idrottsplatsen, i kyrkan, på gatan, måste vi ta vara på de olika chanserna att älska de andra såsom oss själva, genom att se Jesus i dem, utan att försumma någon och t.o.m. vara först att älska alla. [… ] Att försöka förstå den andre så djupt som möjligt, att verkligen förstå hans eller hennes problem, behov, bekymmer och även glädjeämnen, för att kunna dela allt med honom eller henne. […] Att på sätt och vis bli den andre. Liksom Jesus, som trots att han är Gud, blev människa som vi – av kärlek. På så sätt kommer vår medmänniska att känna sig förstådd och lättad, eftersom det finns någon som bär hennes bördor och sorger tillsammans med henne, och delar de små glädjeämnena. ’Leva den andre’ , ’leva de andra’: detta är ett stort ideal, detta är storartat ...”

 

 

Letizia Magri

 

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.