chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

Arkiv Ord att leva

Ord att leva Januari 2015

Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” (Joh 4:7)

Jesus lämnar Judeen för att bege sig till Galileen och vägen leder honom genom Samarien. Mitt på dagen, när solen står högt på himlen, är han trött av vandringen och sätter sig vid den brunn som patriarken Jakob hade grävt 1700 år tidigare. Han är törstig, men har ingen hink att hämta upp vatten med. Brunnen är djup, 35 meter, vilket man kan se än idag.

Lärjungarna har gått bort till staden för att köpa mat och Jesus är ensam kvar. En kvinna kommer med en vattenkruka och han ber henne om vatten att dricka. Det är en fråga som strider mot allmän sed vid denna tid: en man ska inte vända sig direkt till en kvinna, särskilt inte till en främmande kvinna. Dessutom är Jesus jude och kvinnan samariska och mellan judar och samarier finns motsättningar och religiösa fördomar. Dessa motsättningar mellan de två folken, till och med hat, har djupa historiska och politiska rötter. Utöver detta finns en mur av moralisk art mellan Jesus och den samariska kvinnan: hon har haft flera män och lever på ett sätt som inte är accepterat. Kanske är det för att undvika de andra kvinnornas kommentarer som hon inte kommer för att hämta vatten samtidigt som de på morgonen eller på kvällen, utan vid en ovanlig tidpunkt: mitt på dagen.

Jesus låter sig inte hindras av något utan börjar tala med den främmande kvinnan. Han vill nå hennes hjärta och ber henne:

”Ge mig något att dricka.”

Jesus vill ge henne en gåva, det levande vattnets gåva. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. (7:37). Vatten är nödvändigt för allt liv och det är ännu mer värdefullt i torra områden som i Palestina. Vad Jesus vill ge är “levande” vatten, som symboliserar uppenbarelsen av en Gud som är Fader och kärlek, den Helige Ande, det gudomliga liv som han kom för att ge. Allt som han ger är levande och ger liv: han är “det levande” brödet (jfr. Joh 6:51ff) och ordet som ger liv (jfr. Joh 5:25). Han själv är livet (jfr. Joh 11:25-26). När Jesus hängde på korset, skriver Johannes som blev vittne till det, att en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då “kom det ut blod och vatten” (Joh 19:34): den fullständiga och yttersta gåvan av honom själv.

Men Jesus tvingar inte. Han förebrår henne inte hur hon lever. Han, som kan ge allt, ber henne, därför att han verkligen behöver hennes gåva:

”Ge mig något att dricka.”

Han ber henne därför att han är trött och törstig. Han, livets Herre, blir en tiggare, och döljer inte sin mänskliga gestalt.

Han ber henne också därför att han vet att om den andra ger, kan hon lättare öppna sig och vara beredd att i sin tur ta emot.

Med denna begäran börjar ett samtal med både ifrågasättanden, missförstånd och fördjupning, där Jesus till slut avslöjar vem han verkligen är. Deras dialog har rivit ned alla försvarsmurar och lett till en upptäckt av sanningen: det vatten som han kommit för att ge. Det värdefullaste kvinnan just då har, vattenkrukan, låter hon stå, eftersom hon funnit en helt annan rikedom, och springer in till staden för att i sin tur börja ett samtal med sina närmaste. Inte heller hon tvingar någon, utan berättar om vad som hänt, om sin egen erfarenhet och framställer frågeställningen om honom som hon har mött, han som bad henne:

”Ge mig något att dricka.”

Just här tycks evangeliet fånga en lärdom för den ekumeniska dialogen som vi särskilt påminns om varje år under januari månad. "Böneveckan för kristen enhet" gör oss medvetna om den splittring mellan kyrkorna som är en skandal och som funnits under en alltför lång tid. Under böneveckan uppmanas vi att sträva efter och skynda mot den djupa gemenskap som kan övervinna alla hinder, liksom Jesus överbryggade splittringen mellan judar och samarier.

Oenigheten mellan kristna är bara en av många oenigheter vilka sårar oss inom de mest skilda områden: missförstånd, gräl i familjen och med våra närmaste, spänningar på arbetet, avståndstagande gentemot invandrare. De hinder som ofta skiljer oss åt kan vara sociala, politiska, religiösa, eller helt enkelt uttryck för olika kulturella vanor som vi inte klarar av att acceptera. Det är sådana som utlöser konflikter mellan nationer och etniska grupper, men också fientlighet i vår närhet. Kan vi inte, som Jesus, öppna oss för varandra, övervinna skillnader och fördomar? Varför inte lyssna, bortom uttryckssätt, på andras önskan om förståelse, bön om hjälp och uppmärksamhet? Även i den som inte håller med eller har en annan kulturell, religiös eller social bakgrund döljer sig en Jesus som vänder sig till oss och ber oss:

”Ge mig något att dricka.”

Detta för tankarna till ett annat av Jesu ord som han uttalade på korset, även det i Johannesevangeliet: "Jag är törstig" (Joh 19:28). Törsten är det mest grundläggande behovet, ett uttryck för alla andra behov. I varje behövande person; den som är ensam, arbetslös, främling, kanske har en annan tro eller religiös övertygelse, eller är fientlig, kan vi känna igen Jesus som säger: "Jag är törstig" och ber: "Ge mig något att dricka". Det räcker att ge ett glas vatten, säger evangeliet, för att få en belöning (jfr. Matt 10:42), för att sätta igång dialogen som återuppbygger gemenskapen.

Vi i vår tur kan uttrycka våra behov, utan att skämmas för att “vara törstiga" och vi kan själva be: "Ge mig något att dricka". Det kan bli början på ett uppriktigt samtal och en konkret gemenskap utan rädsla för olikheter, med möjligheten att dela våra tankar och ta emot den andras. Vi kan framför allt förlita oss på den vi möter, på de värden som finns hos personen även om de är dolda, liksom Jesus som såg att kvinnan kunde göra något som han själv inte kunde: hämta vatten.

Fabio Ciardi

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.