chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

Arkiv Ord att leva

Ord att leva mars 2015

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mark. 8:34)

Medan Jesus är på vandring i Galiléen, i byarna kring staden Caesarea Filippi, frågar han sina lärjungar “Vem säger ni att jag är?”. Petrus bekänner, i allas namn, att Jesus är Kristus, den Messias som man väntat på i århundraden. För att de verkligen ska förstå vad som väntar honom, beskriver Jesus hur han ska fullborda sitt verk. Han ska befria sitt folk men på ett oväntat sätt, genom att betala med sig själv: han kommer att lida mycket och bli förkastad, bli dödad och uppstå efter tre dagar. Petrus accepterar inte denna syn på Messias. Han föreställer sig, som många andra vid denna tid, att Messias ska handla med kraft och styrka, besegra romarna, upprätta Israel som kungarike och ge det sin rätta plats. Petrus förebrår Jesus, som i sin tur tillrättavisar Petrus: ”Dina tankar är inte Guds, utan människors.” (jfr Mark. 8:31-33).
Jesus fortsätter sin vandring mot Jerusalem där han ska fullborda sitt verk, där han ska dö och uppstå. Nu när hans lärjungar vet att han kommer att dö, kommer de då ändå att vilja följa honom? Det Jesus begär av dem är tydligt och krävande. Han kallar till sig både lärjungarna och folket och säger till dem:

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mark. 8:34)

Var och en av dem hade blivit gripen av sitt möte med honom, Mästaren: på stranden när han gick förbi, när de kastade ut sina fiskenät eller utanför tullhuset. Utan att tveka hade de övergett båtar, nät, föräldrar, hem och familj för att följa honom. De hade sett honom göra underverk och de hade lyssnat till hans undervisning. Fram tills nu hade de följt honom, uppfyllda av glädje och entusiasm.
Men att följa Jesus visade sig vara ännu mer utmanande. Nu stod det klart för dem att det betydde att dela hans liv fullt ut: motgångar och fientlighet, till och med döden, och vilken död! Den mest smärtsamma, den mest förnedrande, den som reserverats för mördare och de grövsta brottslingar. En död som Skriften kallar "förbannad" (jfr 5 Mos. 21:23). Blotta ordet "kors" satte skräck i dem, och var nästan omöjligt att ens uttala. Det är första gången som ordet förekommer i evangeliet. Man kan undra vilket intryck Jesus gjorde på dem som hörde honom säga detta.
Nu när Jesus tydligt har understrukit sin egen identitet, kan han ännu tydligare visa på sin lärjunges identitet. Om Mästaren är den som älskar sitt folk ända till att dö för det, genom att ta på sig korset, borde lärjungen lägga sitt eget sätt att tänka åt sidan för att i allt dela Mästarens väg, med början vid korset:

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mark. 8:34)

Att vara kristen innebär att vara en Kristus för våra medmänniskor: låta "det sinnelag råda som också fanns hos Kristus Jesus," han som "gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors" (Fil. 2:5,8); bli korsfäst med Kristus, till den grad att vi kan säga med Paulus "jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig" (Gal. 2:20); jag vet ingenting utom “Jesus Kristus, den korsfäste Kristus" (1 Kor. 2:2). Det är Jesus som fortsätter att leva, dö och uppstå i oss. Det är den kristnas högsta önskan och strävan, den som formade de stora helgonen: att vara som Mästaren. Men hur kan man följa Jesus för att bli så?
Det första steget är att "förneka sig själv", att lämna det egna sättet att tänka. Det var det steg som Jesus begärde av Petrus när han tillrättavisade honom och sa att han tänkte som människor och inte som Gud. Liksom Petrus söker vi ibland bekräftelse på själviska sätt, eller i vart fall så att det passar med kriterier vi själva satt upp. Vi söker snabb och enkel framgång, utan minsta svårighet. Vi ser med avund på dem som gör karriär, vi drömmer om att kunna ha en enad familj, bygga ett broderligt samhälle och en kristen gemenskap utan att behöva betala dyrt.
Att förneka sig själv är att komma in i Guds sätt att tänka, det som Jesus visade oss med sitt sätt att handla: logiken i att vetekornet måste dö för att bära frukt, att finna mer glädje i att ge än att få, att ge sitt liv av kärlek, med ett ord: att ta sitt kors på sig:

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mark. 8:34)

Korset – “det dagliga korset", som Lukas evangelium talar om (9:23) - kan ha tusen ansikten: sjukdom, arbetslöshet, oförmåga att hantera familjeproblem eller problem i arbetslivet, känslan av misslyckande med att skapa goda relationer, känslan av hjälplöshet inför de stora konflikterna i världen, upprördhet över den ena skandalen efter den andra i vårt samhälle... Vi behöver inte söka efter korset för det möter oss, kanske när vi minst väntar oss det och på sätt som vi aldrig föreställt oss.
Jesus inbjuder oss att “ta korset”, inte uppgivet uthärda det som ett nödvändigt ont, inte låta det falla över oss och krossa oss, inte heller stå ut med det stoiskt och reserverat. Istället ska vi välkomna det som en möjlighet att dela hans kors, som en möjlighet att vara lärjungar och leva i gemenskap med honom även i denna situation och i denna smärta, eftersom han var den som först delade vårt kors med oss. Faktum är att när Jesus tog sitt kors på sig, tog han också på sina axlar varje kors som var och en av oss bär. I varje smärta, vilket ansikte den än må ha, kan vi finna Jesus som redan gjort den till sin.
Igino Giordani beskriver detta som att Jesus tar Simon från Kyrenes roll, han som bar Jesu kors. Korset “väger mindre om Jesus får ha rollen som vår Simon från Kyrene”. Och det väger ännu mindre, fortsätter han, om vi bär det tillsammans: “Ett kors buret av en enda människa krossar henne till slut. Om det istället bärs av flera människor, med Jesus ibland dem, eller snarare när Jesus bär det åt oss på Simon från Kyrenes sätt, blir det lätt: ett skonsamt ok. Bergsbestigningen blir till en fest när den utförs av många som är förenade, samtidigt som den för oss alla uppåt” .
Det handlar alltså om att ta vårt kors för att bära det tillsammans med Jesus. Vi kan veta att vi inte är ensamma att bära det: han bär det med oss. Detta är att vara bunden till, att höra ihop med Jesus, ända fram till den fullständiga gemenskapen, ända till att bli ett med honom. På så sätt följer vi Jesus och blir hans sanna lärjungar. Korset blir alltså för oss, liksom för Kristus, verkligen "Guds kraft" (1 Kor. 1:18), uppståndelsens väg. I varje svaghet kommer vi att hitta styrkan, i varje mörker ljuset, i varje död livet, därför att vi kommer att finna Jesus.

Fabio Ciardi

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.