chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

Arkiv Ord att leva

Ord att leva, Oktober 2015

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek (Joh 13:35).

Detta är de kristnas igenkänningstecken, det som utmärker dem. Eller åtminstone borde det vara det, därför att det är så här Jesus tänkte sig sin gemenskap

En fascinerande text skriven under kristenhetens första århundraden, Brevet till Diognetos, observerar att «de kristna skiljer sig inte åt till land eller språk eller seder från andra människor. De bor inte i egna städer, de talar inte något särskilt språk och lever inte något besynnerligt liv». Alltså vanliga människor, som alla andra. Dock äger de en hemlighet så att de kan göra ett djupt avtryck i samhället, och ge det en själ. (Jfr kap. 5-6).

Det är en hemlighet som Jesus överlämnade till sina lärjungar strax före sin död. Liksom Israels forna vise, liksom en far gentemot sina barn lämnade även han, Visdomsläraren, konsten att kunna leva och att leva väl i arv efter sig. Han hade lärt sig den direkt av Fadern: «jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader» (Joh 15:15), och den utgjordes av frukten av hans erfarenhet av relationen med honom. Den består i att ha kärlek till varandra. Detta är hans sista vilja, hans testamente, det himmelska livet som han tagit med sig till jorden, som han delar med oss så att det kan bli vårt eget liv.

Han vill att detta ska bli hans lärjungars identitet, att de blir igenkända som sådana utifrån den ömsesidiga kärleken:

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek

Känns Jesu lärjungar igen på grund av deras ömsesidiga kärlek? «Kyrkans historia är en helighetens historia» skrev Johannes Paulus II. Den innehåller emellertid «inte få händelser som utgör ett negativt vittnesbörd gentemot kristendomen» (Incarnationis Mysterium, 11). I Jesu namn har kristna under århundraden kämpat utdragna krig och är fortfarande splittrade sinsemellan. Ännu idag finns det människor som förknippar de kristna med korstågen, med Inkvisitionens domstolar, eller ser dem som försvarare in i det sista av en föråldrad moral, som motsätter sig vetenskapens framsteg.

Så var det inte med de första kristna i den begynnande församlingen i Jerusalem. Människorna förundrades över den praktiserade egendomsgemenskapen, över enheten som rådde, över den «jublande uppriktiga glädjen» som utmärkte den (Jfr Apg 2:46). I Apostlagärningarna läser vi vidare att «folket satte dem högt», vilket varje dag ledde till att «män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren» (Apg 5:13-14). Livets vittnesbörd hos församlingen utövade en stor dragningskraft. Hur kommer det sig att vi inte också idag är kända för kärleken som utmärker oss? Vad har vi gjort av denna Jesu befallning?

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek

Av tradition inom katolska sammanhang är oktober månad tillägnad "missionen", reflektionen över uppdraget från Jesus att gå ut i hela världen och förkunna evangeliet, samt även bönen och stödet för de som befinner sig i första linjen. Detta ord att leva kan vara till hjälp för oss alla att ånyo justera siktet på den grundläggande dimensionen i all kristen förkunnelse. Det handlar inte om att påtvinga någon en viss trosuppfattning, inte om proselytism, inte om ”intresserad hjälp” till de fattiga för att de ska omvända sig. Det är inte heller först och främst ett resolut försvar av moraliska värderingar, eller ett orubbligt ställningstagande inför orättvisor och krig, fastän dessa är pliktskyldiga förhållningssätt som den kristne inte kan kringgå.

Den kristna förkunnelsen är först och främst ett livets vittnesbörd som varje Jesu lärjunge personligen måste erbjuda. «Dagens människor lyssnar hellre till vittnen än till lärare» (Evangelii nuntiandi, 41). Även de som är fientligt inställda till Kyrkan berörs ofta av alla som ägnar sina liv åt de fattiga och sjuka, de som t.o.m. lämnar hemlandet för att på plats erbjuda de behövande hjälp och närhet.

Men det vittnesbörd som Jesus begär är framförallt den förenade gemenskapens, som synliggör evangeliernas sanning. Den måste visa att det liv som han fört med sig verkligen kan generera ett nytt samhälle, där relationerna är sant broderliga, präglade av ömsesidig hjälp och tjänst, av samstämmig omsorg om de mest utsatta och behövande.

Kyrkan har under sin historia sett sådana vittnesbörd, såsom byarna som franciskaner och jesuiter byggde åt ursprungsbefolkningen i Sydamerika, samt klostren med de samhällen som uppstod kring dessa. Även idag ger kyrkliga gemenskaper och rörelser upphov till vittnande städer i litet format där man kan skönja tecknen på ett nytt samhälle, resultatet av evangeliskt liv, av ömsesidig kärlek.

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek

Om vi sinsemellan lever den enhet som Jesus gav sitt liv för, utan att fjärma oss från vår omgivning och människorna som vi har att göra med, kan vi skapa en alternativ livsstil samt så frön till hopp och nytt liv runtomkring oss. En familj som varje dag förnyar viljan att konkret leva i ömsesidig kärlek, kan bli en solstråle mitt i den ömsesidiga likgiltigheten i bostadsrättsföreningen eller grannskapet. En “lokal cell”, d.v.s. två eller fler personer som kommer överens om att radikalt förverkliga evangeliernas krav inom det egna yrkesområdet, på skolan, på det fackliga kontoret, inom myndigheterna, i ett fängelse, kommer att kunna bryta maktkampens logik och skapa en samarbetsanda som möjliggör framväxten av ett otippat broderskap.

Var det inte så de första kristna gjorde på romarrikets tid? Är det inte på detta sätt som de spred kristendomens omdanande nyhet? Det är vi som är “de första kristna” av idag som är kallade att - såsom dem - förlåta varandra, se varandra med nya ögon, stötta varandra; med ett ord, att älska varandra med samma intensitet som Jesus älskade, i vissheten om att hans närvaro mitt ibland oss har kraften att involvera även ändra i kärlekens gudomliga logik.

Fabio Ciardi

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.