chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

Arkiv Ord att leva

Ord att leva, november 2015

Jag ber att de alla skall bli ett (Joh 17:21).

Med denna sista innerliga bön som Jesus riktar till Fadern, ber han om det som ligger honom närmast om hjärtat. För Gud har skapat mänskligheten till sin familj, med vilken han kan dela allt det goda, sitt gudomliga liv. Är inte föräldrars högsta dröm att barnen ska leva i kärlek, hjälpas åt och leva i enighet? Blir då inte deras största sorg att istället se deras splittring på grund av avundsjuka och ekonomisk vinning, till den grad att de inte längre ens pratar med varandra? Även Guds dröm har sedan evigheten varit att hans egen familj, hans barn, ska vara enade i kärlekens gemenskap med honom och sinsemellan.

Den dramatiska skapelseberättelsen talar om synden och den mänskliga familjens stegvisa sönderfall. I Första Moseboken läser vi att mannen anklagar kvinnan, Kain dödar sin bror, Lemek skryter om sin oproportionerliga hämnd, Babel orsakar missförstånd och folkens skingring... Guds plan tycks ha misslyckats.

Han förklarar sig dock inte besegrad utan strävar ihärdigt efter återförenandet av sin familj. Historien får en nystart i Noa, i valet av Abraham, i det utvalda folkets födelse, o.s.v. tills Gud beslutar sig för att sända sin son till världen och anförtro honom det stora uppdraget: att sammanföra de skingrade barnen i en enda familj, att samla de förlorade fåren i en enda flock och att riva splittringens och fiendskapens murar mellan folken för att skapa ett enda nytt folk (Jfr Ef 2:14-16).

Gud upphör inte att drömma om enheten och därför ber Jesus om detta, såsom den största gåvan som han kan bönfalla Fadern om, åt oss alla:

Jag ber att de alla skall bli ett

Varje familj är präglad av dess föräldrar och så är det också med den som Gud har skapat. Gud är kärlek inte bara därför att han älskar sin skapelse, utan han är kärlek i sig själv, i gåvans och gemenskapens ömsesidighet hos var och en av treenighetens personer gentemot varandra.

När han då skapade människan formade han henne till sin avbild och gav henne sin egen relationsförmåga, så att varje individ skulle kunna leva i ett ömsesidigt givande. Hela frasen i Jesu bön som vi vill leva under denna månad lyder ju: «Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss». Förebilden för vår enhet är inget mindre än den enhet som råder mellan Fadern och Jesus. Det verkar omöjligt, så djupt är det. Men det har ändå blivit möjligt genom detta liksom, som även betyder därför: vi kan vara förenade liksom Fadern och Jesus just därför att de gör oss delaktiga av deras enhet, de skänker oss den.

Jag ber att de alla skall bli ett

Just detta är Jesu verk: att göra oss alla till ett liksom han är ett med Fadern, en enda familj och ett enda folk. Därför gjorde han sig till en av oss, tog på sig våra splittringar och synder genom att spika dem på korset.

Han själv beskrev vägen som han skulle komma att vandra för att föra oss till enheten: "Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig" (Joh 12:32). Så hade översteprästen talat profetiskt "Jesus skulle dö (...) för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett" (Joh 11:51-52). I mysteriet med hans död och uppståndelse har han sammanfattat allting i sig själv (Jfr Ef 1:10), återskapat enheten som synden brutit, återupprättat familjen kring Fadern och på nytt gjort oss till syskon med varandra.

Jesus har fullbordat sitt verk. Nu återstår vår del, vårt "ja" till hans bön:

Jag ber att de alla skall bli ett

Vad kan vi då bidra med för att uppfylla denna bön?

Framförallt att ta till oss den. Vi kan låna ut vår mun och vårt hjärta till Jesus så att han fortsätter att rikta dessa ord till sin Fader, och vi kan dagligen med tillförsikt upprepa hans bön. Enheten är en gåva från ovan, som vi får be om i tro, utan att någonsin förtröttas.

Den ska dessutom ständigt finnas främst bland våra tankar och önskningar. Om detta är Guds dröm, vill vi att det också ska vara vår dröm. Vi kan då och då, inför varje beslut, varje valsituation, varje handling fråga oss: tjänar detta till att bygga upp enheten, är detta det bästa ur enhetsperspektivet?

Slutligen borde vi skynda oss dit där enhetsbrister är mest påtagliga och ta dem på oss, så som Jesus gjorde. Det kan handla om slitningar inom familjen eller mellan personer som vi känner, spänningar som råder i stadsdelen, motsättningar på arbetsplatsen, i församlingen eller samfund emellan. Att inte fly meningsskiljaktigheter och missförstånd, inte förbli likgiltiga, utan komma med en kärlek som består i att lyssna, visa uppmärksamhet mot den andre och delaktighet i smärtan orsakad av en plågsam situation.

Och först och främst leva i enhet med alla dem som är beredda att dela Jesu ideal och hans bön, utan att fastna i missförstånd eller tankemässiga skillnader, vara tillfreds med ”det mindre fullkomliga i enhet snarare än det fullkomliga i oenighet”, välkomna skillnaderna med glädje och till och med betrakta dem som berikande för en enhet som aldrig är förminskning till likformighet.

Ja, ibland kommer detta att kännas som en korsfästelse, men det är just den vägen som Jesus har valt för att återupprätta enheten i mänsklighetens familj, den vägen som också vi vill vandra med honom.

Fabio Ciardi

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.