chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

Arkiv Ord att leva

Ord att leva, December 2015

Bana väg för Herren, gör hans stigar raka (Mark 1:3)

Dessa ord riktas till mig. Herren kommer och jag måste vara beredd att ta emot honom. Varje dag ber jag: “Kom, Herre Jesus”. Och han svarar: "Ja, jag kommer snart" (jfr. Upp 22:17-20). Han står vid dörren och knackar, och ber att få komma in (jfr. Upp 3:20). Jag kan inte utestänga honom från mitt liv.

Det är Johannes döparens inbjudan att välkomna Herren som kommer. Den riktades till dåtidens judar. Det var dem han uppmanade att bekänna sina synder och omvända sig, att ändra sina liv. Han var säker på att Messias ankomst var nära förestående. Skulle folket som ju hade väntat på honom sedan sekler tillbaka, erkänna honom, lyssna på hans ord, följa honom? Johannes visste att förberedelse var nödvändigt för att ta emot honom, därav denna inbjudan:

Bana väg för Herren, gör hans stigar raka

Dessa ord riktas till mig därför att Jesus fortsätter att komma varje dag. Dagligen knackar han på min dörr, och även för mig liksom för judarna på Johannes döparens tid, är det inte lätt att känna igen honom. Då, tvärtemot vad man allmänt väntade sig, trädde han fram som en enkel snickare från den oansenliga byn Nasaret. Idag visar han sig i en flyktings skepnad, i en arbetslös människas skepnad, i arbetsgivarens, skolkamratens och familjemedlemmarnas skepnad. Ja, även i människor där Herrens ansikte inte alltid visar sig i all sin glans, tvärtom tycks det i vissa fall vara dolt. Hans subtila röst som inbjuder till vänskap, till förlåtelse, till att ge förtroende och att vägra anpassning till val som står i strid med evangeliet, blir oftast överröstad av andra röster som uppmanar till hat, egenvinning och korruption.

Härav metaforen med de osmidiga och svårvandrade vägarna, som syftar på hindren för Guds ankomst i våra dagliga liv. Vi behöver inte ens räkna upp de småaktigheter och synder som hjärtat härbärgerar och som gör oss blinda för hans närvaro och döva för hans röst. Var och en av oss - om vi är uppriktiga - känner till spärrarna som hindrar vårt möte med Jesus, med hans ord och med de människor som han identifierar sig med. Alltså är detta Ord att leva en inbjudan som riktas just till mig idag:

Bana väg för Herren, gör hans stigar raka

Ändra den åsikt som lett till att jag fördömer den andre och har slutat tala med henne, för att istället lyckas förstå, älska och tjäna honom eller henne. Rätta till det ojusta beteende som får mig att svika en vänskap, bli våldsam, lagolydig, för att istället omvända mig till att vara en person rustad för att t.o.m. utstå orättvisor i syfte att rädda en relation, att personligen avstå från något för att istället bygga upp gemenskapen i min omgivning.

Denna månads ord är både hårt och starkt, men det är också ett befriande ord som kan förändra mitt liv. Det kan göra mig mottaglig för Jesus så att han kan leva i mig och bli den som verkar och älskar i mig.

Detta ord, ifall det efterlevs, kan åstadkomma ännu mer: det kan låta Jesus födas mitt ibland oss, i den kristna gemenskapen, i familjen, i de sammanhang där vi verkar. Johannes riktade det till hela folket: och Gud “bodde bland oss” (Joh 1:14), bland sitt folk.

Därför vill vi hjälpa varandra att räta ut stigarna i våra relationer, undanröja alla krokigheter som kan finnas mellan oss, leva den barmhärtighet som detta heliga år inbjuder oss till (*). Då kommer vi att, tillsammans, bli det hem och den familj som förmår att välkomna Gud.

Det blir Jul och Jesus kommer att finna vägen öppen, och han kommer då att kunna stanna mitt ibland oss.

Fabio Ciardi

* Katolska kyrkan har utropat “barmhärtighetens år” fr.o.m. 8 december t.o.m. 20 november-16


 

Geneve, 8 augusti 2015.

Som jag brukar på fredagarna, beger jag mig den här dagen till “Jardin de Montbrillant” som är ett mot-tagningscenter för behövande i staden. Här finns bl.a. ett soppkök. Lunchtid tar vi emot cirka 150 personer av olika nationaliteter. Det är redan fullt i salen. Utöver stamgästerna ser jag alltid något nytt ansikte. Min uppgift är att finna en sittplats åt var och en. Jag får förhandla med än den ene, än den andre om att godta en ny bordsgranne, och se till att spänningarna inte urartar. Det är inte alltid så enkelt, p.g.a. våra gästers fysiska och psykiska tillstånd. Men jag är framför allt mån om att försöka skapa en broderlig kontakt, trösta den som verkar ledsen eller deprimerad, lyssna på den som är ångestfylld, inge nytt hopp... Helt enkelt skapa en familjär stämning så att alla kan känna sig älskade som de är.

Dörren öppnas och tre av våra arabiska vänner kommer in med två nykomlingar. Jag lägger genast märke till deras hotfyllda och hårda uppsyn. De vrålar att de vill skära av halsen på alla de närvarande och sätta eld på lokalen. Anledningen: de känner sig kränkta av karikatyrerna av profeten Muhammed som publicerats i pressen dagarna innan. Stämningen blir genast spänd och uppmaningar att ta till våld sprids i lokalen. Tallrikar flyger omkring och slagen haglar. Ett snabbt ingripande krävs. Men vad säga, vad göra? Jag känner mig maktlös, men i denna akuta risksituation, såväl som i problematiken i vårt samhälle som försvarar den absoluta öppenheten på bekostnad av djupt rotade värden, känner jag igen Jesu rop från korset: “Min Gud, varför har du övergett mig?” Det är han som framträder nu, i dessa två anhängare av Islam. Jag lägger allt i hans händer, reser mig upp och går fram till de båda. Jag förklarar för dem att jag delar deras smärta och föreslår att vi pratar om det, men efter att ha ätit. De låter sig övertygas av min stillsamma inbjudan, och sätter sig vid bordet. Aggressiviteten avtar genast och lugnet infinner sig åter. Jag blir kvar hos de två och försöker få dem att känna all värme jag kan uppbringa. Efter lunchen ber de om ursäkt och är ångerfulla över sitt hotfulla uppträdande. Vi fortsätter en stund att utbyta tankar om våra respektive trosuppfattningar, i full respekt och ömsesidig förståelse. Innan de ger sig av ger de mig en kram, tacksamma över att ha blivit lyssnade på. Nu uttrycker deras avslappnade ansikten helt andra känslor än när de kom in.

Paquita Nosal - Geneve

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.