Ord att leva - november 2018

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”  (Apg 3:20)

Hur ofta hör vi någon knacka på vår dörr? Det kan vara ett brevbud, en granne, barnens kompisar, eller någon okänd… Vad vill de oss? Är det klokt att öppna och släppa in någon som vi inte känner så väl?

Ändå inbjuder oss detta Ord ur Uppenbarelseboken att ta emot en oväntad gäst.

Uppenbarelseboken har mycket att säga oss kristna, och dess författare vänder sig här till urkyrkans församling i Laodikeia. Författaren talar å Jesu vägnar, som dött och uppstått av kärlek till varje människa.

Orden ljuder med den auktoritet som kommer av denna kärlek, och innehåller beröm, tillrättavisning, uppmaningar till församlingen att ta emot den hjälp som Herren själv erbjuder dem, om de bara vill känna igen hans röst och ”öppna dörren för honom”.

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”  (Apg 3:20)

Nu som då uppmanas hela kristenheten att komma över rädslor, splittringar och falsk säkerhet för att ta emot Jesus då han kommer. Faktum är att han visar sig varje dag i olika ”klädnader”: i det dagliga livets lidanden, i svårigheterna att vara konsekvent, i utmaningarna i samband med avgörande livsbeslut, men framförallt i våra medmänniskors ansikte, som vi möter längs vår väg.

Dessa ord är en personlig inbjudan att stanna upp med Jesus i en stund av förtroligt samspråk. Så som vänner emellan, som sätter sig till bords tillsammans när kvällen faller och lugnet lägger sig, och kan samtala i öppenhet och lyssnande.

För att kunna känna igen och lyssna till hans röst, hans Ande, behöver vi tysta oväsendet inom oss. Den helige Ande är den ende som kan röja undan våra rädslor och få oss att öppna hjärtats dörr.

Chiara Lubich berättar om sin erfarenhet: ”Vi behöver tysta allt inom oss för att upptäcka Andens röst i oss. Vi behöver lyfta fram denna Röst så som man tar upp en diamant ur leran: rengöra den, göra den synlig och ge den vidare vid rätt tillfälle, för den är Kärlek och Kärleken ska ges. Den är som elden, som brinner när den kommer i kontakt med hö eller annat brännbart, annars släcks den. Kärleken behöver växa och överflöda i oss.”[1]

Påven Franciskus säger: ”Den helige Ande är en gåva… Den kommer in i oss och bär frukt, så vi kan ge den till andra… Kännetecknande för Anden är att den decentrerar oss från vårt ”jag” och öppnar oss för gemenskapens ”oss”: att ta emot för att ge. Vi står inte i centrum, vi är ett redskap för den gåvan till andra.”[2]

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”  (Apg 3:20)

I den ömsesidiga kärleken som är typisk för evangeliet, kan de kristna, likt Jesus och tillsammans med Jesus, vara vittnen om denna Guds närvaro i historiens händelser också i våra dagar.

När människor på flykt strömmar till vid gränserna mellan länder, är det många som hör bultandet på porten. Delia berättar: ”En varm söndagseftermiddag såg jag flera mammor med barn sitta på trottoaren utanför mitt café. Barnen grät av hunger. Jag bad dem komma in, och sa att barnen kunde få äta gratis. Mammorna blev förlägna för att de inte hade pengar, men jag insisterade och de tackade ja. Ryktet gick, och idag har det blivit migranternas café. De flesta av dem är muslimer. Många kallar mig ’mamma Afrika’. Mina tidigare kunder har efterhand försvunnit. Där de äldre förut satt och spelade kort, samlas nu många barn för att göra läxor och leka. Där finns ett litet skötbord för att underlätta för de mammor som har spädbarn. Ibland omvandlas hela lokalen till lektionssal för språklektioner. Jag hade inget val, jag kunde inte blunda för behoven. Tack vare migranterna har jag lärt känna många människor och organisationer som stöttar mig och hjälper mig praktiskt. Om jag ställdes inför samma val igen, skulle jag inte göra något annorlunda. Det viktiga för mig är att ge!”[3]

Vi inbjuds alla att ta emot Herren som bultar på, för att sedan tillsammans med honom möta dem vi har omkring oss.

Han kommer själv att bli mer och mer närvarande i våra liv.

Letizia Magri

 



[1] Chiara Lubich, Collegamento, 1 juni 2006.

[2] Franciskus, tal vid allmänna audiensen i Rom 6 juni 2018.

 [3]Reportage på www.collegamentoch.focolare.org den 16 juni 2018. 

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.