chiara-160x122.jpg

Ord att leva
Novembre 2017

“Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."
(Mat 23:11)

Läs mer...


Enad Värld

En papperslapp i tunnelbanan

Klockan är halv tio när jag är på väg nerför rulltrappan i tunnelbanan på T-Centralen. Ingen rusningstid, ändå är vi många. Nedanför trappan står en man som vinkar med en papperslapp. Men alla skyndar sig förbi utan att ge akt på honom.

Jag stannar. Det verkar som att han ska till Akalla. Det passar mig bra, det är åt mitt håll. Jag vinkar åt honom att följa mig. Vi går till perrongen, med honom är hans fru, två döttrar och en son. De är inte vana vid rullband, på slutet av bandet ramlar hustrun nästan omkull. Då det visar sig att bara Sabri, den 10-åriga sonen talar svenska, bestämmer jag mig för att åka med dem till deras mål - ”Om någon ber dig att gå en mil, gå då två med honom.”

Men det är inte alls så enkelt, för när vi stiger av på slutstationen Akalla kommer några papperslappar till fram... Kartan med understrykningen av ”Akalla” tjänade bara för att visa T-banelinjen, det finns ett papper till med Migrationsverkets adress, fem stationer tidigare. Så åker vi tillbaka dit. I tunnelbanans station frågar jag om de kan betala bussen. Ännu mer lappar dras fram, ett brev och en elektronisk biljett för tåget. Inga pengar. Brevet visar dock att inte Migrationsverket är deras mål, men en advokatbyrå, i en annan del av stan. Och de är redan en halvtimme försenade till mötet. Jag ringer advokatbyrån. Vi bestämmer att de ska åka taxi. Skulle jag inte kunna låna ut pengar till körningen, byrån ska betala tillbaka beloppet? Taxin är för liten för att köra oss alla, så jag säger adjö. Fem tacksamma människor hälsar hjärtligt.

Jag blir förvånad när flera vänner sedan sa till mig att jag hade varit så snäll som gjorde så. Till och med att betala taxin... Jag tänkte efter en stund. Visst, jag måste övervinna något i mig att åka hela resan med dem: jag missade en hel del av lektionen jag var på väg till, och jag vet inte säkert om jag verkligen får se pengarna igen. Men skulle jag inte vara glad för att få hjälp om något sånt skedde mig i ett främmande land?

Det viktigaste av allt är dock att jag har förblivit mig själv. Jag tycker att det är bra att stanna när någon vinkar med en lapp i tunnelbanan. Glädjen jag kände efteråt, och varje gång jag berättar om det, är bara en extra gåva.

Patrick (Sverige)

Copyright © 2015 Focolarerörelsen i Sverige - All Rights Reserved.