• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Dagens lösenord

Jag gör den andres behov till mina egna

Välkommen till

Focolarerörelsen i Sverige

Ord att leva - februari 2020

Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24)

Jesus är på vandring mot Jerusalem, och lärjungarna följer med honom. Han har redan börjat förbereda dem på den avgörande stunden: då han ska bli förkastad av de religiösa ledarna, dömas till döden av romarna, och så korsfästelsen som kommer att följas av uppståndelsen.

Det är svårt för Petrus och de andra lärjungarna att förstå, men Markusevangeliet ledsagar oss i en gradvis upptäckt av Jesu uppdrag: mänsklighetens frälsning genom lidandets sårbarhet.

Under vandringen möter Jesus många människor och han kommer nära var och en med deras behov. Nu ser vi honom när han hör en fars rop på hjälp, en far som ber honom om läkedom för sitt barn som lider svårt, troligen av epilepsi.

För att undret ska ske ber Jesus i sin tur denne far om att ha tro.

Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Faderns svar, som han ropade ut med hög röst inför folkhopen som hade samlats kring Jesus, verkar vid första anblicken motsägelsefullt. Han upplever, så som också vi ofta gör, trons bräcklighet, oförmågan att helt och fullt lita på Guds kärlek och på hans plan att få var och en av hans barn att finna lyckan.

Å andra sidan visar Gud förtroende för människan, och handlar inte utan hennes medverkan, utan att hon i frihet säger sitt ja. Han ber oss att göra vår del, även om den är liten - att uppmärksamma hans röst i vårt samvete, lita på honom och i vår tur ge kärlek till andra.

Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Stora delar av vår samtids kultur framhåller aggressivitet i alla dess former som det vinnande sättet att nå framgång.

Istället visar evangeliet oss en paradox. Att inse vår svaghet och våra begränsningar är utgångspunkten för att komma i kontakt med Gud och med honom ta del i den största av alla segrar - det universella syskonskapet.

Genom hela sitt liv lär Jesus oss tjänandets logik, att inta den nedersta platsen. Det är den bästa platsen för att förvandla den synbara förlusten till seger, en seger som inte är egoistisk och kortsiktig, utan gemensam och hållbar.

Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Tron är en gåva, och vi ska be om uthållighet, så att vi kan vara Guds medarbetare i att öppna vägar av hopp för många människor.

Chiara Lubich skrev: ”Att tro är att känna sig sedd och älskad av Gud. Det är att veta att varje bön, varje ord, varje gest, varje händelse - oavsett om den är ledsam, glädjande eller neutral - varje sjukdom; allt, allt allt… är sett av Gud. Och om Gud är kärlek, så är det bara en logisk konsekvens att lita helt och fullt på honom. Vi kan äga en sådan tillit som får oss att tala med honom ofta, att berätta för honom om det vi bär på, våra idéer och planer. Var och en av oss kan överlämna sig till hans kärlek och vara säker på att bli förstådd, tröstad och hjälpt. […]

Vi kan säga: ’Herre, låt mig förbli i din kärlek. Låt mig aldrig leva ens ett ögonblick utan att känna, ana, eller ha vissheten - från tron eller från att ha erfarit det - att du älskar mig, att du älskar oss.’

Och sedan ge oss ut att älska. Ju mer vi älskar, desto fastare blir vår tro. Vi kommer inte bara att tro på Guds kärlek, utan också känna den på ett påtagligt sätt i vår själ, och vi kommer att få se ’mirakler’ hända runt omkring oss.”

Letizia Magri