När jag efter avslutade studier började arbeta som ung läkare på en barnklinik var det som att börja en helt ny tillvaro, med allt från att bedöma sjukdomssymptom och ordinera läkemedel till att skriva remisser och dokumentera. I arbetet ingick även ronder på kliniken, under vilka klinikföreståndaren brukade dela med sig av sin många erfarenheter. En av de saker han uppmärksammade oss på kommer jag ihåg än idag. Under en av de första ronder jag var med på kom vi till ett spädbarn som låg i sin säng och grät så mycket att klinikföreståndaren inte kunde undersöka det.
Den lilla patientens mamma fanns just då inte i rummet och föreståndaren bad att vi skulle hämta henne. När mamman kom in bad han henne smeka barnet och sedan sade han till oss, unga oerfarna läkare: "Redan från födseln känner varje barn igen sin mamma. När hon smeker barnet blir det lugnt." Det visade sig strax tydligt att han hade helt rätt. Jag vet inte varför, men den händelsen fastnade i mitt minne och präglade inte bara mitt yrkesliv utan även mitt andliga liv. Med två patienter har jag konkret erfarit att det låg mycket i vad han sa.
Den ena händelsen inträffade när jag jobbade inom räddningstjänsten. En ung flicka som hade råkat ut för allvarliga brännskador skulle transporteras akut. När hon kommit in i ambulansen försökte jag få kontakt med henne. Hela ansiktet, inklusive ögonen, var täckt av bandage, det var hemskt att se. Hon var väldigt rädd och ångestfylld. När vi sedan körde i full fart med blåljus till kliniken för brännskador visade det sig att den här flickan, som inte kunde se, som var rädd och ha de starka smärtorna, inte heller hade någon anhörig hos sig. Jag tog därför hennes hand och höll den för att åtminstone ge henne lite stöd. Jag frågade henne inte vad som hade hänt utan beskrev vägen som vi körde på, hur många bilar det fanns omkring oss och liknande. Under de få minuter transporten varade försökte jag vara hennes "mamma", och göra vad jag trodde mamman skulle ha gjort i den situationen.
Den andra händelsen jag tänker på var inte lika svår, men visade tydligt för mig vilken trygghetskänsla barnet känner hos sin mor från första andetaget. Det var julafton och jag jobbade jour i ambulansen. Allt hade varit lugnt när vi tidigt på kvällen fick larm om en utryckning. Larmcentralen meddelade att vi skulle till en akut förlossning och att det verkligen var bråttom. Ett sådant besked höjer personalens adrenalinnivå maximalt och vi kämpade mot sekunderna. Vi kom springande till lägenheten med andan i halsen. När vi kom fram hade barnet fötts strax innan och låg på mammans mage. Navelsträngen var hel och barnet mådde bra och var alldeles lugnt. Det var så tydligt att barnet visste hos vem det hörde hemma redan från första stund. Då mindes jag vad klinikföreståndaren hade sagt den där gången när jag var alldeles ny läkare.
Stämningen hos mamman och det nyfödda barnet förtätades av det faktum att det var julafton. Vi tog hand om dem och när vi sedan var på väg med dem i ambulansen till sjukhuset tänkte jag på Maria och Jesus, på att Jesusbarnet förstås också, som alla barn, kände igen sin mamma. Och han gav sin mor till oss, för att hon skulle kunna bli vår mor också. Det blev så tydligt för mig att liksom ett barn känner igen sin mor, borde även jag kunna känna igen inte bara min fysiska mor utan även min andliga mor. Därför ber jag henne ofta att hålla min hand ... Hennes smekning och känslan av att hon håller en i handen behöver man inte vara ett nyfött barn på julafton för att kunna uppleva. Det kan man göra hela livet.
M. Uher - Slovakien