• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Dagens lösenord

Att veta hur man kan förlåta och börja om igen

Välkommen till

Focolarerörelsen i Sverige

April 2050

En berättelse av Walter Kostner

Vi befinner oss i april 2050. På en bänk i en trädgård berättar en farfar en sann historia för sitt sjuåriga barnbarn.

Farfar: "Vet du Johan att för många år sedan, 2020, var det en stor pandemi?"

Johan: "Vad är en pandemi?"

”Det är en sjukdom som sprider sig snabbt över hela världen. Många dog. Människorna var jätterädda. Man fick inte gå ut för att undvika att bli smittad av viruset, Koronaviruset, som de kallade det.

Jorden hade under många år utvecklat sig i en negativ riktning: nästan allt styrdes av pengar, bara av pengar. Vi sprang som galna för att tjäna lite eller mycket, några hade samlat på sig otroliga summor pengar. De fattiga blev fler och fler och de få rika roffade åt sig allt.
Planeten led och dess feber steg. Man tog ingen hänsyn. Människorna utnyttjade jordens rikedom utan att tänka på att lämna något kvar åt dig som skulle födas senare. De ville ha allt omedelbart.

Det fanns jättefattiga länder och andra mycket rika, även om det fanns rika och fattiga överallt. Men det värsta var att många människor hade tappat förmågan att känna de andras smärta. De hade blivit själviska, tänkte bara på sig själva och på sin höjd på sin familj, eller på sin lilla grupp.

Sedan köpte vi och köpte, vi köpte så många onödiga saker. Tänk hur vi var då: vi använde fortfarande plast och vi bara kastade den. Haven var täckta av öar av plast, fiskarna och djuren försvann mer och mer.
Och tänk, vi hade fortfarande kärnvapen! Några få av dessa bomber hade kunnat förstöra hela planeten, men det fanns mer än 15 000! Galenskap! "

Johan: "Men då var alla lite konstiga. Var du också det farfar?"

Farfar: ”Vet du Johan, jag såg att det inte kunde fortsätta så, men det verkade som om inget kunde göras för att få stopp på det! Och många tänkte så. Det fanns de som försökte göra något, men det verkade alltid bara vara en droppe i havet. Jag försökte också göra något men det verkade väldigt svårt att förändra något i den världen. Tills koronavirus-epidemin kom.

Vi var tvungna att stanna inomhus i flera veckor. Vi fick bara gå ut ibland för att köpa mat. Allt annat var stängt. Vi lyssnade på nyheterna hela dagen och paniken växte.

Det var väldigt sorgligt: vi fick inte följa med våra nära och kära till sjukhuset, de var tvungna att dö ensamma, vi kunde inte ens gå på begravningen. För att stötta varandra började vi ringa till våra släktingar som var långt borta, eftersom det var förbjudet att resa. Vi ringde till våra vänner, till och med till dem som vi inte hade haft någon kontakt med på många år. Alla levde i samma situation och så småningom började en ström av empati cirkulera ”.

Johan: "Vad är empati?"

Farfar: ”Det betyder att inom sig känna vad andra känner. Ett vackrare och enklare ord skulle vara ”kärlek”. Men för att älska räcker det inte att bara känna hur andre känner, det är det första steget, men det krävs mer: du måste göra något för dem.
Det hände faktiskt senare: folk började hälsa sina grannar i hyreshuset, på avstånd från balkongen. En del bad tillsammans på trappan.

Vi kände att vi alla satt i samma båt. Många började be mer och framför allt tillsammans, kanske via TV, datorer eller andra medier.
Sedan började man hjälpa varandra med att handla, att gå till apoteket och så vidare, särskilt de äldre och funktionshindrade. Man var tvungen att alltid hålla ett säkerhetsavstånd på två meter.
Och sedan startade en kedja av kärlek, man hittade tusentals sätt för att hjälpa och stödja varandra. Det var ett crescendo, det växte och växte. Någon kanske spelade saxofon från balkongen för att sprida glädje till alla grannar. Men det fanns de som riskerade sina liv för andra: läkare, sjuksköterskor, de som jobbade i affärerna...

Allt detta fick oss att reflektera: men varför hade vi varit så själviska, så giriga efter saker och pengar? Vi gjorde verkligen allt fel. Vi trodde att pengar skulle göra oss lyckliga, och vi glömde att det enda som gör oss lyckliga är kärlek.
Sedan dess har världen förändrats.
Pandemin varade några månader. Sen fick människorna gå ut igen och alla var glada för att se varandra, att kunna krama varandra igen, att gå på gräset i parken... ”

Johan: "Det låter ju som en saga!"

Slut