• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Dagens lösenord

Att veta hur man kan förlåta och börja om igen

Välkommen till

Focolarerörelsen i Sverige

Att vara familj

Helge, en svensk focolarin, har levt i focolare i Norge, Sverige, Kamerun och nu på Filippinerna. Vad betyder det för dig att ”vara familj”?

- I Focolarerörelsen fördjupar vi i år den aspekt av vår spiritualitet som handlar om ”Jesu närvaro mitt ibland oss” (jfr Matt 18:20). Hur lever du denna verklighet?

På min anslagstavla ovanför mitt skrivbord har jag satt upp en lapp med en av Chiara Lubichs sista uppmaningar till Focolarerörelsens medlemmar, innan hon gick bort 2008: ”Alltid vara familj”.

Ända sedan jag lärt känna rörelsen har relationerna till andra människor, strävan efter att älska var och en, varit nyckeln för att bygga upp den gemenskap, den ”familj” som är så typiskt för Focolare.

När jag förstod att Gud kallade mig till att ge honom hela mitt liv som ogift focolarin, var det en mycket stark upplevelse av Guds personliga kärlek till mig. Det var som att han sa, liksom Jesus till sina första apostlar: ”Kom och följ mig!” Men samtidigt var det inte en kallelse till något okänt och ovisst, utan en kallelse till att få tillhöra och ägna hela mitt liv åt denna speciella familj, som redan var ”min” familj - både i det lilla, i min focolarekommunitet, och i hela rörelsen.

En dag i vårt focolare i Oslo hade vi långväga besök. Ett missförstånd mellan två av oss i focolaret gjorde att vi blev väldigt besvikna på varandra. Det var som att relationen, kärleken oss emellan hade brutits. Våra vänner hade kommit till oss för att få uppleva just denna ”familj”, som nu inte längre tycktes finnas oss emellan. Jag lyckades uppbåda all min inre kraft för att säga ”förlåt” till den andre. Det räckte för att vi genast kunde försonas. Kärleken, och med den Jesus själv var åter mitt ibland oss (Matt 18:20). Det blev en mycket lyckad kväll med våra vänner.

Mina 4 år i focolarebyn Fontem i Kamerun, mitt i regnskogen, blev en stark upplevelse av Focolarerörelsen som en stor, världsvid familj. Jag kände nästan ingen när jag kom dit och allt var nytt för mig. Men jag kände mig trygg i vissheten om att det var samma familj jag skulle möta där som hemma i Sverige. Utan den ömsesidiga kärleken och Jesu närvaro mitt ibland oss i focolaret hade det varit nästan omöjligt att leva med de stora kulturella skillnader jag mötte i kontakten med människorna där.

När jag stötte på för mig nya och främmande aspekter av den lokala kulturen - som tron på onda andar, att äta ovana maträtter med fingrarna, eller det faktum att jag hela tiden blev tilltalad med ”doktor” och visades en stor respekt – ställde jag ofta frågor för att försöka förstå. Att vara öppen och ödmjuk inför varje människa blev en nyckel för mig till en sann dialog. Otaliga var de tillfällen då någon, till exempel under en begravningsceremoni, kom till min hjälp med förklaringar eller med konkret hjälp. När jag vågade visa mig okunnig, som när jag försökte dansa med i en traditionell dans vid en fest, utlöste det ofta stor glädje och uppskattning. Avståndet mellan oss som tillhörande olika kulturer försvann, och vi kom varandra allt närmare som syskon, som tillhörande en och samma Guds familj.

Samtidigt var det en enorm gåva att få uppleva hur just familjen, the extended family, är en så stark realitet, både i Kamerun och även generellt i den ”afrikanska kulturen”. Här kände jag att jag hade mycket att lära.

Sedan ett och ett halvt år bor jag på Filippinerna. Nya människor, ett nytt språk, en ny verklighet. Även här står den naturliga familjen i centrum för människornas liv på ett mycket vackert sätt. I vårt arbete bland de fattiga blir det tydligt hur Focolares spiritualitet kan bidra till att vidga perspektiven. Från att vara bara den lilla kärnfamiljen, öppnar familjen upp sig till att omfamna hela kvarteret och samhället i stort, kända och okända människor, vänner och ”fiender”, ja hela mänsklighetens familj.

För mig är det ett privilegium, inte alltid lätt, men en stor gåva som jag tackar Gud för, att tillsammans med syskon i hela världen få leva för ”att de alla skall vara ett” (Joh 17:21).