• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Dagens lösenord

Livnär dig av Guds ord

Välkommen till

Focolarerörelsen i Sverige

Kallade till förändring

Nancy O’Donnell, focolarina som bodde i Sverige under en period på 70- och 80-talet, reflekterar kring motsättningar i samhället och fördomar inom oss.

Det var en känslomässig upplevelse att skriva den här berättelsen efter så många år. Ibland, när jag tittar tillbaka, undrar jag hur verkligheten skulle ha sett ut om människor som Martin Luther King och Bob Kennedy hade fått förverkliga sina drömmar. Och tillsammans med dessa namn återkommer en bild i sinnet, som ser ut som en scen ur en film, men som inte är det.

Mars 1965. En flicka, nyss 18 år fyllda, på sin andra termin på college, ligger på sin säng på logementet och studerar för en tentamen. En nära vän öppnar dörren till hennes rum och ropar: ”Vi åker till Alabama! Vi ska delta i en marsch. Följ med oss! Det enda du behöver är ett tillstånd från dina föräldrar!” Nästan utan att tänka hoppar hon ur sängen, springer längs korridoren till telefonen och ringer hem (inga mobiltelefoner 1965). ”Tack och lov att någon i vår familj har bestämt sig för att göra något”, är hennes fars enda kommentar.

Den här collegeflickan visste inte hur mycket hennes fars ord skulle förändra hennes liv.

Den här collegeflickan var jag.

För de mest historieintresserade, beskriver jag kort kontexten där vi befinner oss. Vi är mitt i 60-talets medborgarrättsrörelse. En protestmarsch, organiserad från Selma till Montgomery, hade brutalt stoppats av polisen. Den dagen fick namnet ”Bloody Sunday” (”Den blodiga söndagen”). Bland demonstranterna fanns en pastor från Boston, James Reeb, pastor inom Unitarian Universalist Church, far till fyra barn och aktiv i medborgarrättsrörelsen. Två dagar efter den här marschen mördades pastor Reeb kallblodigt på Selmas gator. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och drev gruppen av universitetsstudenter, naiva och entusiastiska, att resa 1500 km med det enda syftet att marschera för att skipa rättvisa för pastor Reeb.

Nu åter till bussen på väg till Alabama. Under resan sjöng vi protestsånger, pratade, sov och reflekterade över det som väntade oss. Vid en viss tidpunkt, det måste ha varit lite efter gryningen, reste sig en ung man och gick fram till mikrofonen. Han bar den typiska tröjan för SNCC (Student Non-Violent Coordinary Committee) som jag också var medlem i. Han började instruera oss hur vi skulle skydda oss vid ett antal möjliga scenarier: polis till häst, grupper av poliser med batonger, tårgas etc. Jag minns att rädsla och en känsla av osäkerhet växte i mig medan han talade, men jag var noga med att inte låta mitt ansikte avslöja dessa känslor: jag försökte genast se modig ut som alla andra omkring mig. Särskilt ett tips etsade sig in i mitt minne: Avlägsna dig inte från gruppen, om du isolerar dig kommer du helt säkert att besegras. Det var deras taktik.

Vi anlände till Montgomery på kvällen. Jag minns att någon rådde mig att bära min tröja ut och in - för där stod namnet på min skola, Mt. Mercy College. ”Du är en vit tjej, från norr, som kommer hit för att marschera för de svarta. Det finns bara en sak som är värre än det: att vara katolik.” En annan lärdom i livet som slängdes rakt i mitt ansikte.

Det är varmt i Alabama i mars och nästa dag sken solen. Jag har ingen aning om hur många vi var, men vi var säkert tusentals. Jag minns att jag sjöng mycket, arm i arm med dem som var bredvid mig, medan jag tittade på människor som tittade på oss utan ord och jag undrade vad de tänkte.

Kanske var jag för upptagen med mina funderingar, men vid en viss tidpunkt insåg jag att jag var väldigt nära de sista demonstranterna och att jag inte längre stod arm i arm med de andra. Framför Capitolium (Alabama State Capitol) avstannade marschen och det gjorde också sången. För några ögonblick uppstod tystnad. Jag vände mig om och såg en rad poliser till häst, redo med sina stridsklubbor. Det var liknande uppställningar på båda sidor om vägen. Plötsligt rörde sig alla mot oss. Panik utbröt, alla skrek. Jag började springa, tappade en sko och befann mig ensam, helt åtskild från gruppen. En polis fanns bakom mig och svängde hotfullt sin batong. Jag kröp ihop och försökte skydda mitt huvud och väntade på slaget. Men i det ögonblicket tog någon tag i mig och drog mig tillbaka till folkmassan som retirerade. Jag hann känna det slag som var avsett för mitt huvud, men som passerade som vinden genom mitt hår. När jag väl var ”i säkerhet”, omgiven av de andra demonstranterna, såg jag mig tillbaka. Denna polis följde efter mig, på nära håll. När våra blickar möttes, såg jag bara hat i hans ögon. Jag fick intrycket av att han inte såg mig som en person, utan snarare som det jag representerade: slutet på världen så som han kände den, en utmaning mot det han hade lärt sig och införlivat sedan barndomen. Jag fortsatte att gå och kände hästens andetag mot min hals. Polisens blick förblev inristad i min själ.

Vi nådde ”säkerheten” endast genom att komma in i stadens svarta kvarter, där de välkomnade oss varmt med kramar och applåder.

Framåt kvällen fick vi nyheten om att pastor Martin Luther King skulle komma och vi tog alla plats på vägen där hans bil skulle passera. Den här gången stod jag i första raden. Medan hans bil stannade till framför mig en kort stund, hälsade jag honom genom det öppna fönstret och skakade hand med honom. Han såg på mig och sa: ”Tack för att du kom!” Jag kommer aldrig att glömma hans ögon. De förmedlade kärlek och godhet, raka motsatsen till det jag hade upplevt tidigare. Den blicken tog plats, i mitt minne, bredvid den föregående och de följande veckorna och månaderna representerar dessa två bilder den grundläggande frågan i mitt liv i det ögonblicket: Vad kommer att vinna? Kärlek eller hat? Det goda eller det onda?

Jag återgick till mitt universitetsliv, men något i mig hade förändrats för alltid. När King och sedan Bob Kennedy mördades 1968, grusades min generations hopp om förändring. Jag hade precis tagit examen och skulle påbörja mina forskarstudier i New York, praktiskt taget övertygad om att det onda hade vunnit. En känsla av desperation fyllde mig och övertygade mig om att vi borde ha sprängt hela världen och börjat om på nytt.

Det som räddade mig från dessa katastrofala tankar var ett möte som ägde rum året efter min upplevelse i Alabama. Där fanns människor som följde Chiara Lubich, djupt övertygade och faktiskt övertygande, om att Gud, som är kärlek, är världens starkaste kraft. Jag var väldigt lockad av deras idéer och deras livsstil. Det tog mig några år, men 1969 beslutade jag mig för att ”ansluta min vagn till Chiaras tåg” och följa hennes metod, kärleken, som jag trodde var kraftfull nog att åstadkomma en positiv förändring, både i en trasig värld och i mig.

Jag åkte till Loppiano i Italien, en av de internationella byarna i Focolarerörelsen, för en tvåårig utbildning. Här träffade jag ungdomar från hela världen. När fyra nya kvinnor från Kamerun kom dit, tog jag hand om dem. Jag hade lärt mig lite italienska och därför kunde jag hjälpa dem med att översätta. En kväll hade vi tillsammans uppgiften att diska med en industriell diskmaskin. Medan jag förklarade för dem hur man använder denna maskin, upptäckte jag inom mig en inställning som jag inte kunde tro var min: jag kände mig som en kolonisatör, som undervisade ett underlägset folk om något. Jag mådde dåligt, fysiskt, och jag var tvungen att gå iväg för att försöka förstå vad Gud försökte säga mig. Jag behövde gräva djupare om jag ville riva bort rasismens rötter ur mig.

Det sista abrupta uppvaknandet skedde 2018. Det började några år tidigare, medan jag undervisade psykologi vid universitetet. En höst gick jag in på avdelningen den första skoldagen och såg i ett av kontorsrummen en ny kollega, som jag antog var afroamerikan. Jag rusade in, kramade henne och utbrast: ”Äntligen en svart kvinna på vår fakultet! Vi kommer att bli goda vänner!” Jag fick veta långt senare att, trots hennes utåt sett artiga svar på min hälsning, sa hon inuti sig själv: ”Det kommer aldrig att hända.” En dag bad jag henne att komma och tala på min kvinnokurs i psykologi, om svarta kvinnors upplevelser. Jag upptäckte också att hon till sitt ursprung var jamaicanska och inte afroamerikan: se där en annan lektion i hur man inte ska göra grundlösa antaganden. Vi blev riktigt goda vänner och även efter min flytt till Italien lyckades vi behålla kontakten. För en kort tid sedan höll vi ett gemensamt föredrag på en konferens i Polen om hur man kan bli en dialogperson. Vi skrattade gott när vi kom ihåg vårt första möte. Medan vi talade öppnade sig en ny förståelse för mig: om situationen hade varit omvänd, skulle hon aldrig ha känt sig fri att komma in på mitt kontor och krama mig. Hon bekräftade det för mig. I själva verket var min frihet att göra det förankrad i mitt ”vita privilegium”. Jag hade agerat, säker på att hon skulle välkomna mig och uppskatta min gest. Jag är djupt tacksam till denna extraordinära kvinna som hjälpte mig att lära känna mig själv och hitta en annan nivå av fördomar som jag behövde upptäcka och bearbeta.

Idag när jag bor i Italien, följer jag nyheterna från USA med sorg och rädsla. Eftersom jag har två syskonbarnbarn som är färgade, har känslorna påverkat min familj på ett nära sätt. Jag är äldre än jag var 1965, men min passion för social rättvisa har bara vuxit med åren. Jag är övertygad om att var och en av oss är kallad att vara en representant för förändring på alla möjliga sätt. Det är därför jag skrev denna artikel. Jag hoppas att mina ord kan fungera som en katalysator och stimulera någon att tänka till på djupet och agera därefter.

Nancy O’Donnell