• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Stjärnornas himlavalv

Det är nattetid i Betlehem och allt verkar relativt lugnt, någon enstaka siren ljuder långt borta.

Som i en julkrubba, skänker husens ljus både färg och liv åt kullen där Födelsekyrkan står. Det en unik föreställning, även om den är enkel och blygsam. Men jag erinrar mig att de vackraste och mest sanna tingen i livet ibland kan omfamnas av tystnad, ödmjukhet och enkelhet.

Jesus föddes i detta land: sann människa och sann Gud på samma gång, kärlekens mysterium. Han ville dela allting med oss, framförallt vårt tillstånd av sorg och förvirring gentemot livet. Det berör mig djupt inne i min själ att veta att dessa stenar har sett detta kärlekens mysterium, och att de fortsätter att se kärlekens under varje dag förkroppsligas i så många kristna människor.

Det är dags för att resa iväg nu. Imorgon vid soluppgången kommer vi redan att vara i bilen på väg mot Jerusalem. Vad kan man tillägga?

För mitt inre ser jag Chiara Lubich, hon som älskade detta land så innerligt och som har hjälpt mig, dig och oss alla att förstå Jesu dröm: "Att alla skall bli ett."

Vilken djärv, galen önskan, skulle jag säga efter att ha tillbringat den senaste månaden under Palestinas himmel. Trots att han kände människan, ja mänskligheten med dess misär och dess storhet, bad Gud om det, och bara han kunde be om något sådant: mänsklighetens enhet. Vi människor är inte kapabla till det med enbart våra krafter. Men vi har erfarit enheten, just här: kristna, judar, muslimer.

Chiara Lubich skrev en saga under en period av sitt liv där hon fått mycket ljus. I berättelsen står det att ”… en ängel svävar över denna plats och kan se nere på jorden ett helt himlavalv av stjärnor i de små blomkrukorna, stjärnorna är lysande snarare än gnistrande, färgrika snarare än strålande...”

Hela sagan är ett mycket vackert stycke poesi som alltid har fascinerat mig. Under dessa dagar som är de sista vi tillbringar i detta land, kom sagan tillbaka till mig nästan som en melodi.

Chiaras familj i detta land är så vacker, den består av vanliga människor som har upptäckt kärleken och gjort den till sitt livs mening och syfte. De betalar ofta priset för denna kärlek med det hjältemod som kärleken själv kan kräva. När allt kommer omkring, är inte den sanna kärleken alltid hjältemodig? Jag lät blicken vandra över denna lilla grupp: underbara, enkla människor, som har gjort Jesu dröm till motivet bakom deras leende, ett leende som inte kommer från ett enkelt och bekvämt liv men från ett ”ja”, många ”ja” i situationer som ofta är vid ”gränsen för det uthärdliga”.

Familjer, vänner av annan tro, ungdomar, präster; de tycks mig alla vara sanna "stjärnor" som lyser i natten, denna natt av likgiltighet, ibland av hat, av svårigheter, förtryck och lögner. Ett litet himlavalv som får mig att tänka att himlen i Jerusalem, Haifa, Betlehem eller Nasaret inte bara är mörker: natten är beströdd av dessa lysande stjärnor, som hoppets fasta punkter, ett hopp som övervinner krigets och hatets idioti.

De är som "judar" med judarna, sedan är de vänner med muslimerna och slutligen gråter de tillsammans med de kristna. De gör sig till ett med alla och är roten till så mycket liv. De är sällsynta blommor bland de redan sällsynta blommorna i denna öken. Dessa underbara människor, en del av Chiaras folk som är utspritt i hela världen, är ett hopp i det heliga landet. Med mod, uthållighet, lojalitet och intelligens visar de att en enad värld inte är en utopi utan en verklighet, om än liten, som en droppe som faller på stenen. Och stenen, efter så många droppar, kan urholkas och även spricka. Jag tackar dem alla, och hälsar dem ”på återseende”. I morgon kommer den enade världen att bli verklighet.

Luigi B.