• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Våran Prost

eller "att älska en fiende"
eller "i ruvningstider"
eller "en färglös saga"
eller "min tuva och jag"...

Historien bakom den här berättelsen är, att Björn, när han inte visste vad han skulle ge sin far i 65-årspresent, 1966, ritade denna historia. På Gotland, där vi bodde i 45 år, bodde vi längsta tiderna alldeles nära kyrkor - först Sanda kyrka och sedan Västergarns kyrka.

Klockorna ringde regelbundet kl. 06:00 varje morgon och så de andra ringningarna - när någon var död, till gudstjänster och andra helger.

Så inspiration till denna historia fick Björn av de duvor som bodde i kyrktornet.

Det var också så typiskt Björn - omtanke om medmänniskan och den lilla individen.

Anna-Lena

 

 

 

 

Min lilla duva och jag har flyttat in i kyrktornet. Vi väntar tillökning i familjen i sommar. Min duva tror att det skall bli en liten fröken, men jag vet väl vad jag har planterat.

 

 

 

Det är bara en sak som stör vår idyll. Varje morgon klockan sex sätter klockan igång och dångar. Oj, vad det dånar. Sen ringer det ett par gånger till under dagen.

 

 

 

Även de stackars församlingsborna tycker att det dångar för mycket ibland.

 

 

 

Vem är orsaken till oljudet? Jo, det är vår vän klockarn som rycker i ett rep nere i kyrkan och då börjar det dånga i klockan, klockarn tycker att det är kul med ringning. Vi brukar höra genom tornet hur han ropar: ”Tjoho, här kommer Tarzan!” Men han vet att han stör allt och alla i hela församlingen

 

 

 

Han får alltid samvetskval efteråt. Mest tycker han synd om oss. Vi brukar alltid få gula ärtor av honom efter dången han gör ju bara sitt jobb. Det är prosten som bestämmer

 

 

 

En dag hörde vi en ryslig röst genom tornet. Prosten predikade i kyrkan:

 

 

 

”Odjuren skall bort. De förorenar runt helgedomen. Och hör - nu låter dom också! Jag säger som vår vän Paulus: Kvinnan tiger i församlingen. Det är klart att Paulus menade att alla andra djur också skulle hålla truten. Jag förstår inte hur dom vågar öppna sina näbbar när jag står här och pratar i vår Herres namn….”

 

 

 

Efter predikan såg vi prosten gå till klockarn och säga till honom att skjuta oss innan kvällen

 

 

 

Jag försökte att trösta min lilla duva. ”Det är klart att klockarn inte skjuter oss, han är ju vår vän.” Men klockarn kom med bössa i hand, han måste ju lyda prosten. Alla måste lyda prosten.

 

 

 

Vi var rädda så vi höll på att skaka sönder. Klockarn höjde bössan, blundade och tryckte av. PANG! Men vi levde. Klockarn hade siktat åt ett annat håll.

 

 

 

Han bad om förlåtelse, hällde ut en näve gula ärtor på kyrkgången och gick hem.

 

 

 

Vad klockarn inte visste var att prosten låg med en kikare bakom en grav och spionerade. Oj, oj, oj!

 

 

 

Prosten gick hem och skrev ett brev till klockarn. Det stod i brevet att klockarn var avskedad.

 

 

 

Nästa dag satt klockarn på kyrkogården och grät. Vi försökte att trösta honom, men det gick inte.

 

 

 

Inne i kyrkan stod prosten och blarrade. Alla församlingsbor utom klockarn var där. Man vågade inte annat. Min duva och jag beslöt att hämnas.

 

 

 

Efter predikan stod prosten på kyrktrappan och tog emot församlingsbornas tack för gudstjänsten. Vet du vad jag gjorde då?

 

 

 

Jag gjorde något som man inte bör göra på människor. Men så tänkte jag, att på en prost kan det väl inte göra något. Men vad församlingsborna började skratta. De vrålflabbade, som klockarna säger när han berättar om den här händelsen. Den ende som inte drog på munnen var den snopne prosten. Tänka sig, mitt på den fina hatten!

 

 

 

Nästa gång församlingsborna skulle gå till kyrkan, hade prosten spikar för kyrkporten. Själv hade han ställt sig som extra spärr framför bräderna. Iförd basker. Församlingsborna hade skrattat åt honom och nu fick de inte gå in i helgedomen. Detta var straffet.

 

 

 

Men församlingsborna tyckte att det var skönt att slippa de hårda bänkarna. Det var ju sånt härligt väder ute. Men den snälle klockarn tyckte synd om prosten: ”Hör på gott folk! I skolen älska edra fiender står det i skrifta. Nu tar vi opp kollekt till förmån för prostens hatt. Så kanske prosten blir glad igen.”

 

 

 

Sagt och gjort. Man skrev ett brev och hälsade att prosten var välkommen ut till församlingsborna någon söndag. Ps. Tag med matsäck. DS Man utsåg mig till brevduva. Du må tro att prosten blev glad över brevet.

 

 

 

Nästa söndag var prosten med oss i det gröna. Vi sjöng, åt, pratade och trivdes jättebra. Frugan blev utnämnd till fredsduva och fick sitta på en stubbe med en kvist i munnen. Prosten föreslog att vi kunde vara inne i kyrkan nästa söndag om det skulle regna.

 

 

 

Nästa dag klättrade prosten i egen hög person upp och band bomull och trasor runt kläppen så nu hörs det inte ett dugg när klockarn drar i repet. Klockarn har nämligen fått tillbaka sitt jobb igen.

Sa jag inte att det skulle bli en tös?