• 08-812 115 / 08-612 78 98
  • Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Don Eraldo: 60 år präst

Jag hade varit präst i några år när min biskop föreslog att jag skulle ta hand om italienarna som hade utvandrat till Tyskland.

Efter några år kom nästa förslag, att åka till London för att ansvara för ett ungdomscenter Det var 1968 och protesterna var väldigt många, inte bara bland ungdomarna, utan även bland prästerna... två år efter, ett nytt samtal från Biskopen: ”Man skulle behöva dig i Sverige, i Stockholm”.

Jag började inse att Guds vilja kan göra sig påmind på olika sätt: genom tystnaden, en väns röst eller genom smärtan...

Just några dagar in i februari 1970 i Stockholm var det så hemskt kallt att kylan verkade vinna över mig och jag sa till mig själv ”Här kan man inte leva!”

Att vara kvar... jag brukade leka med Gud. Jag tog ett svenskt mynt med kungen på ena sidan och den svenska flaggan med korset på andra sidan, och jag sa högt: ”Herre, nu singlar jag slant: blir det krona, åker jag härifrån, blir det klave, då stannar jag. OK?”

Som vanligt svarade inte Gud, men... tystnad betyder ju samtycke! Så jag singlade slant inte bara en eller två utan tre gånger och...jag ville inte tro mina ögon: det blev klave alla de tre gångerna. Nu var svaret nog tydligt för mig. Jag skulle stanna i Sverige i tre år. Det blev 18 år, i en gradvis stegring av överraskningar, mellan ljus och skuggor, möten, förhoppningar, tillsammans med många personer, även några som inte var från Italien, som valde att vara kvar och bli en del av Italienska missionen och gemenskapen, för att alltid göra allt enligt Guds kärlek. Om vi håller Jesus kärlek mitt i bland oss, då funkar allt.

Efter dessa 18 år i Sverige bad biskopen mig att komma tillbaka till stiftet och bli församlingspräst i en liten by i Italienska Appenninerna med 200 personer... När jag kom fram frågade jag mig själv ”vad gör jag här?...” och kan man tänka sig, det var just där jag fick uppleva den vackraste erfarenheten i mitt liv, när jag fick leda en ung person in till prästskapet.

Jag har nog lärt mig att lita på Gud, eftersom Gud kan sitt, till och med nu, när Parkinsons sjukdom är mitt sällskap både dag och natt.

Men ofta går mina tankar till vad som hände mig en gång när jag höll på och körde bil hem efter att ha vakat hela natten hos en person. Jag somnade av trötthet, och ett hål på vägen fick mig att rycka till och därmed blev jag klarvaken. Och jag tackade Honom. Många ”hål på vägen” hjälper oss att vara kvar i Hans kärlek!

Eraldo